smootch

För varje dag som går blir jag mindre och mindre sugen på att "bli vuxen". Det innebär en hel del, och jag säger inte att jag vill betee mig som ett barn hela mitt liv, men att helt plötsligt behöva klura ut allt själv och känna sån enorm press över att hitta lägenhet, skaffa ett jobb (helst något man trivs med) och klara sin ekonomi. När man var liten fick man sin veckopeng eller måndagspeng och klara sig hur bra som helst på det. Och ens föräldrar fanns alltid där för att hjälpa en göra rätt val.. Visst mina föräldrar finns fortfarande där för mig när jag behöver dem, änså länge iaf. Men sen då? jag känner mig rädd för att misslyckas, och inte kunna backa mig ur. Tur att jag har min fina pojkvän ändå asså! <3 Med han känner jag mig trygg och han leder mig på rätt väg, Älsklingen :)

Men man kan ju inte undvika att växa upp, så det är lika bra att inse vart man är påväg. Mot Landet Ansvar och Hårt arbete!